Julelycka
~ en novell av Victoria Olsson ~
Mjölburken gapade tom emot henne. Endast dammrester av vetemjölet utblandat med den malda barken fanns kvar längs burkens insidor. Lovisa suckade, ställde tillbaka burken och gav sig istället ut för att hämta mer ved till spisen. Med vana steg gick hon mot skjulet, trots det kompakta mörker som rådde i den tidiga decembermorgonen kunde hon sina steg. Kylan bet i hennes kinder.
Det sprakade i spisen av granveden när små barnafötter tassade fram på de dragiga golvplankorna. Barnen pratade inte längre om att de var hungriga, men hon kunde tydligt se det i deras ögon. Maten var slut. Den magra grisen hade de blivit tvungna att nödslakta tidigt i höstas, och nu fanns endast skärvor kvar av det saltade köttet den lämnat efter sig. Lockelsen att ta av det hade blivit för stor, då sex hungrande barnamunnar, med kurrande magar suttit runt slagbordet och frågat efter en bit mat. Geten gav fortfarande några droppar mjölk varje dag, som hon kunde ysta ost av, men det var också allt. Vad för jul skulle det bli? Om två dagar förväntade sig barnen julmat, så de kunde slippa vara hungriga för en dag. Om bara Axel kunde komma hem, tänkte hon och förbannade tyst inom sig de högre makter som tagit hennes man ifrån dem.
Alla satt samlade runt bordet i köket, tyst tuggandes på de få brödkanter som fanns kvar, då de hörde ett dovt dunkande på ytterdörren. Storögt såg de upp varandra. Ingen sa något, men frågan stod skriven i ögonen på dem alla. Kunde det vara far?
En främmande man, klädd i Kronans kläder mötte Lovisa i dörröppningen. Hon såg ängsligt ner och rättade hastigt till den smutsiga kjolen, som var det enda plagg hon ägde.
”Lovisa Persson?”
Skrämt såg hon upp på honom igen, innan hon blygt nickade till svar. Den främmande mannen räckte över en matkorg fylld av korv, smör, en påse mjöl och en fårfiol. Lättnaden, som först sköljde över henne för att julen räddats, blandades snart med en omedelbar oro.
”Jag kommer med sorgebud”, deklarerade den högreste mannen.
Orden gick sakta in i hennes sinne. Hon behövde inte höra mer, hon förstod ändå, det som hon så länge befarat hade besannats. Känseln försvann, bara hjärtats bultande dån ekade i hennes kropp då kraften gick ur henne och hon signade ner mot golvet. Med ens kändes korgen med mat som ett hån. Konungens ivriga längtan efter mer land hade tagit hennes barns far ifrån dem, och som tack för det fick de lite mat.
Snart tittade barnens nyfikna ansikten fram från köket. De såg skrämt på mannen i dörröppningen.
”Är det du som är jultomten?”, frågade en av pojkarna, då han såg korgen fylld av julmat.
Hon vaknade med ett ryck. Kroppen var våt av svett och hennes andhämtning kraftig. De digitala siffrorna på klockradion visade på mitt i natten. Drömmen hade varit så klar, så tydlig. Den måste betyda något, tänkte hon och vände blicken mot andra sidan av sängen. Där sov han, den andra hälften av det trasiga förhållande som tärt på livet en tid. Med ens betydde deras fjuttiga tjafsande ingenting. De hade ju varandra, och två friska barn. Maria strök över hans nakna hud med handen, böjde sig fram och kysste hans sovande läppar. ”Jag älskar dig”, viskade hon i hans öra. Han sov.
Julen närmade sig med stormsteg. Kylskåpet var fyllt till bredden av julmat, och mellan pepparkaksbak och knäckkokande hade hon stressat runt på stan för att införskaffa barnens förväntningar. Lönen var för längesedan slut.
Dagen ägnades åt att skura och feja, allt för att julfriden skulle hinna infinna sig lagom till julafton. Men hela dagen, mellan dammsugarens brummande och Ajaxdoftande hinkar, malde nattens dröm i hennes inre. Den ville inte släppa greppet om henne. Var det materiella verkligen så viktigt att det var värt att leva på nudlar och snabbmakaroner tills nästa lön. De hade ju varandra. Blev de lyckligare av alla prylar, skulle äktenskapet fungera bättre bara för att det stod en enorm platteve i vardagsrummet. Skulle barnen älska dem mer bara för att de fick allt de pekade på. Skulle de njuta av maten som serverades i oätliga mängder. Med båda händerna runt den vattniga trasan tog Maria ett beslut. Hon vred aggressivt vattnet ur den, bara för att sekunden senare kasta den tillbaka i det grådassiga skurvattnet. Ivrigt rotade hon sedan igenom sin handväska. Hon fann dem allihop.
Maria slet presentpapperet av alla julklapparna innan hon stuvade in dem en efter en i bilen. Hon hade hittat alla kvitton, och bestämt sig för att lämna tillbaka varenda pryl. Hon hade inte sagt ett ord om det till Per, och tänkte inte göra det förrän på julafton heller. Bara en enda sak hade hon sparat, bara ändrat på datum och antal personer. Det hade inte varit några problem enligt stuguthyraren. I hemlighet förberedde hon allt.
Maria vaknade först av alla på julaftonsmorgon. Per hade grymtat lite kvällen innan, och frågat om de inte skulle ha någon julgran i år. Hon hade svalt sin irritation. För några dagar sedan skulle hon ha skrikit åt honom.
”Varför har du inte ordnat en själv då?”
Alla dessa måsten, som skulle vara på ett visst vis bara för att någon bestämt så, och som ställde till det i ett redan bräckligt förhållande. Men hon hade inte skrikit åt honom. Istället hade hon hemlighetsfullt skakat på huvudet och sagt.
”Du ska få se… du ska få se…”
Hon smög omkring i huset, fyllde bilen med mat, bar ut resväskor med kläder, som hon i hemlighet packat dagen innan. När allt var klart gick hon för att väcka två slumrande tonårsbarn och en utarbetad man.
Hon hade förväntat sig protester. Uppkäftiga kommentarer från barnen, och ett ”Va fan har du gjort”, från sin man. Visserligen hade det uppstått en märklig tystnad i bilen. Men då hon parkerat bilen utanför den ödsliga timmerstugan, belägen vid en sjö som var täckt av ett istäcke, utropades oförväntad glädje i bilen.
”Ska vi bo här… ska vi fira jul här? Det ser ju helt underbart ut. Har vi skridskor med oss?”
Detta kom att bli den bästa jul de någonsin tillbringat tillsammans. Ingen hade frågat efter julklappar. Kanske de trodde att de skulle få dem när de kom hem igen, men vad spelade de för roll, de hade fått julefrid tillsammans. De hade njutit av den goda julmaten, druckit glögg och käkat knäck och mandlar framför den öppna brasan. Bristen på media i stugan hade givit tillfälle för familjen att umgås på ett vis de inte gjort på många år, om någonsin. Hon och Per hade också känt den samhörighet, som en gång gjort att de två fastnat för varandra. De var plötsligt en lycklig familj igen. En lycklig familj som fann glädjen i att vara tillsammans. De hade fått en julklapp av tid och gemenskap, som de alla uppskattat. Långt efter midnatt somnade de alla i stugans mjuka sängar. Och Marias sömn fylldes åter av en dröm.
Julaftonen var sorgfylld i det fattiga torpet. Barnen åt sparsamt av maten de fått, med omsorg för att den skulle räcka ytterligare några dagar. De förstod lika väl som hon själv att de var illa ute. Inte en enda riksdal hade Kronan skänkt dem, trots att Axel tjänat dem i många år. Nu var de ställda åt sitt öde.
Lovisa tuggade på en bit rökt fårkött, men det tycktes bara växa i hennes mun. Hon hade klarat av svälten, och att göra det bästa för sina barn så länge som hon haft hoppet. Det hade givit henne kraft att orka, trots svåra tider. Men nu var hoppet borta. Axel skulle inte komma hem.
Lovisa hade tänt ett stearinljus på bordet för att göra det lite jultrevligt. Men hon insåg nu att inte ens barnen orkade uppskatta vare sig maten eller högtiden, trots att de hungrat i veckor. Hon reagerade inte när det åter en gång dunkade dovt på farstudörren. Barnen runt bordet såg frågande på varandra.
”Mor… mor, ska du inte se efter vem det är. Det kanske är hustomten som kommer för att bringa ljus i vårt dystra hus”, sa den förstfödde. Han var tio år, och kanske skulle de klara av situationen om han slutade skolan och började arbeta istället. Lovisa hade så gärna velat ge alla sina barn tillgång till skolan, men nu insåg hon att det inte skulle gå.
”Mor, det knackar…”
”Gå och se efter du”, sa hon utan att släppa en spricka i bordet med blicken. Hon pillade lite i den med nageln. Sådan hopplöshet hade hon aldrig tidigare känt. Och sorgen efter den man hon älskade var alldeles för tung att bära, men hon måste, för sina barns skull.
”Mor, det är far som har kommit.”
Utan att förstå vad sonen sa, fortsatte hon att studera slagbordets slitna yta.
”Se mor, du måste se.”
Hon reste sig långsamt från stolen för att se efter. I farstun blev hon stående att gapa. Omedvetet hade hon hört sonens ord, utan att förstå innebörden av dem. Men nu, nu stod hennes älskade Axel där. Hon skrek och hon grät medan hon kastade sig runt hans hals.
”Oh, gode gud, vi trodde slagfältet hade tagit ditt liv”, stammade hon fram mellan tårar och kyssar.
”Ja, ve och fasa, det var en pojke som fick gå med bud, och den uslingen blandade ihop våra namn. Det var en annan av oss som fick betala med livet när danskarna kom. En sorglig historia”, sa han och lyfte sin hatt. Lovisa tänkte med ens på att någon annan drabbats av den oändliga sorg hon själv nyss känt. Men hon kunde inte hjälpa sin egen lättnad över att ha sin man hemma. Framtiden för familjen, liksom kärleken var räddad. Familjen var samlad och de hade skänkts julelycka.
Det sprakade i spisen av granveden när små barnafötter tassade fram på de dragiga golvplankorna. Barnen pratade inte längre om att de var hungriga, men hon kunde tydligt se det i deras ögon. Maten var slut. Den magra grisen hade de blivit tvungna att nödslakta tidigt i höstas, och nu fanns endast skärvor kvar av det saltade köttet den lämnat efter sig. Lockelsen att ta av det hade blivit för stor, då sex hungrande barnamunnar, med kurrande magar suttit runt slagbordet och frågat efter en bit mat. Geten gav fortfarande några droppar mjölk varje dag, som hon kunde ysta ost av, men det var också allt. Vad för jul skulle det bli? Om två dagar förväntade sig barnen julmat, så de kunde slippa vara hungriga för en dag. Om bara Axel kunde komma hem, tänkte hon och förbannade tyst inom sig de högre makter som tagit hennes man ifrån dem.
Alla satt samlade runt bordet i köket, tyst tuggandes på de få brödkanter som fanns kvar, då de hörde ett dovt dunkande på ytterdörren. Storögt såg de upp varandra. Ingen sa något, men frågan stod skriven i ögonen på dem alla. Kunde det vara far?
En främmande man, klädd i Kronans kläder mötte Lovisa i dörröppningen. Hon såg ängsligt ner och rättade hastigt till den smutsiga kjolen, som var det enda plagg hon ägde.
”Lovisa Persson?”
Skrämt såg hon upp på honom igen, innan hon blygt nickade till svar. Den främmande mannen räckte över en matkorg fylld av korv, smör, en påse mjöl och en fårfiol. Lättnaden, som först sköljde över henne för att julen räddats, blandades snart med en omedelbar oro.
”Jag kommer med sorgebud”, deklarerade den högreste mannen.
Orden gick sakta in i hennes sinne. Hon behövde inte höra mer, hon förstod ändå, det som hon så länge befarat hade besannats. Känseln försvann, bara hjärtats bultande dån ekade i hennes kropp då kraften gick ur henne och hon signade ner mot golvet. Med ens kändes korgen med mat som ett hån. Konungens ivriga längtan efter mer land hade tagit hennes barns far ifrån dem, och som tack för det fick de lite mat.
Snart tittade barnens nyfikna ansikten fram från köket. De såg skrämt på mannen i dörröppningen.
”Är det du som är jultomten?”, frågade en av pojkarna, då han såg korgen fylld av julmat.
Hon vaknade med ett ryck. Kroppen var våt av svett och hennes andhämtning kraftig. De digitala siffrorna på klockradion visade på mitt i natten. Drömmen hade varit så klar, så tydlig. Den måste betyda något, tänkte hon och vände blicken mot andra sidan av sängen. Där sov han, den andra hälften av det trasiga förhållande som tärt på livet en tid. Med ens betydde deras fjuttiga tjafsande ingenting. De hade ju varandra, och två friska barn. Maria strök över hans nakna hud med handen, böjde sig fram och kysste hans sovande läppar. ”Jag älskar dig”, viskade hon i hans öra. Han sov.
Julen närmade sig med stormsteg. Kylskåpet var fyllt till bredden av julmat, och mellan pepparkaksbak och knäckkokande hade hon stressat runt på stan för att införskaffa barnens förväntningar. Lönen var för längesedan slut.
Dagen ägnades åt att skura och feja, allt för att julfriden skulle hinna infinna sig lagom till julafton. Men hela dagen, mellan dammsugarens brummande och Ajaxdoftande hinkar, malde nattens dröm i hennes inre. Den ville inte släppa greppet om henne. Var det materiella verkligen så viktigt att det var värt att leva på nudlar och snabbmakaroner tills nästa lön. De hade ju varandra. Blev de lyckligare av alla prylar, skulle äktenskapet fungera bättre bara för att det stod en enorm platteve i vardagsrummet. Skulle barnen älska dem mer bara för att de fick allt de pekade på. Skulle de njuta av maten som serverades i oätliga mängder. Med båda händerna runt den vattniga trasan tog Maria ett beslut. Hon vred aggressivt vattnet ur den, bara för att sekunden senare kasta den tillbaka i det grådassiga skurvattnet. Ivrigt rotade hon sedan igenom sin handväska. Hon fann dem allihop.
Maria slet presentpapperet av alla julklapparna innan hon stuvade in dem en efter en i bilen. Hon hade hittat alla kvitton, och bestämt sig för att lämna tillbaka varenda pryl. Hon hade inte sagt ett ord om det till Per, och tänkte inte göra det förrän på julafton heller. Bara en enda sak hade hon sparat, bara ändrat på datum och antal personer. Det hade inte varit några problem enligt stuguthyraren. I hemlighet förberedde hon allt.
Maria vaknade först av alla på julaftonsmorgon. Per hade grymtat lite kvällen innan, och frågat om de inte skulle ha någon julgran i år. Hon hade svalt sin irritation. För några dagar sedan skulle hon ha skrikit åt honom.
”Varför har du inte ordnat en själv då?”
Alla dessa måsten, som skulle vara på ett visst vis bara för att någon bestämt så, och som ställde till det i ett redan bräckligt förhållande. Men hon hade inte skrikit åt honom. Istället hade hon hemlighetsfullt skakat på huvudet och sagt.
”Du ska få se… du ska få se…”
Hon smög omkring i huset, fyllde bilen med mat, bar ut resväskor med kläder, som hon i hemlighet packat dagen innan. När allt var klart gick hon för att väcka två slumrande tonårsbarn och en utarbetad man.
Hon hade förväntat sig protester. Uppkäftiga kommentarer från barnen, och ett ”Va fan har du gjort”, från sin man. Visserligen hade det uppstått en märklig tystnad i bilen. Men då hon parkerat bilen utanför den ödsliga timmerstugan, belägen vid en sjö som var täckt av ett istäcke, utropades oförväntad glädje i bilen.
”Ska vi bo här… ska vi fira jul här? Det ser ju helt underbart ut. Har vi skridskor med oss?”
Detta kom att bli den bästa jul de någonsin tillbringat tillsammans. Ingen hade frågat efter julklappar. Kanske de trodde att de skulle få dem när de kom hem igen, men vad spelade de för roll, de hade fått julefrid tillsammans. De hade njutit av den goda julmaten, druckit glögg och käkat knäck och mandlar framför den öppna brasan. Bristen på media i stugan hade givit tillfälle för familjen att umgås på ett vis de inte gjort på många år, om någonsin. Hon och Per hade också känt den samhörighet, som en gång gjort att de två fastnat för varandra. De var plötsligt en lycklig familj igen. En lycklig familj som fann glädjen i att vara tillsammans. De hade fått en julklapp av tid och gemenskap, som de alla uppskattat. Långt efter midnatt somnade de alla i stugans mjuka sängar. Och Marias sömn fylldes åter av en dröm.
Julaftonen var sorgfylld i det fattiga torpet. Barnen åt sparsamt av maten de fått, med omsorg för att den skulle räcka ytterligare några dagar. De förstod lika väl som hon själv att de var illa ute. Inte en enda riksdal hade Kronan skänkt dem, trots att Axel tjänat dem i många år. Nu var de ställda åt sitt öde.
Lovisa tuggade på en bit rökt fårkött, men det tycktes bara växa i hennes mun. Hon hade klarat av svälten, och att göra det bästa för sina barn så länge som hon haft hoppet. Det hade givit henne kraft att orka, trots svåra tider. Men nu var hoppet borta. Axel skulle inte komma hem.
Lovisa hade tänt ett stearinljus på bordet för att göra det lite jultrevligt. Men hon insåg nu att inte ens barnen orkade uppskatta vare sig maten eller högtiden, trots att de hungrat i veckor. Hon reagerade inte när det åter en gång dunkade dovt på farstudörren. Barnen runt bordet såg frågande på varandra.
”Mor… mor, ska du inte se efter vem det är. Det kanske är hustomten som kommer för att bringa ljus i vårt dystra hus”, sa den förstfödde. Han var tio år, och kanske skulle de klara av situationen om han slutade skolan och började arbeta istället. Lovisa hade så gärna velat ge alla sina barn tillgång till skolan, men nu insåg hon att det inte skulle gå.
”Mor, det knackar…”
”Gå och se efter du”, sa hon utan att släppa en spricka i bordet med blicken. Hon pillade lite i den med nageln. Sådan hopplöshet hade hon aldrig tidigare känt. Och sorgen efter den man hon älskade var alldeles för tung att bära, men hon måste, för sina barns skull.
”Mor, det är far som har kommit.”
Utan att förstå vad sonen sa, fortsatte hon att studera slagbordets slitna yta.
”Se mor, du måste se.”
Hon reste sig långsamt från stolen för att se efter. I farstun blev hon stående att gapa. Omedvetet hade hon hört sonens ord, utan att förstå innebörden av dem. Men nu, nu stod hennes älskade Axel där. Hon skrek och hon grät medan hon kastade sig runt hans hals.
”Oh, gode gud, vi trodde slagfältet hade tagit ditt liv”, stammade hon fram mellan tårar och kyssar.
”Ja, ve och fasa, det var en pojke som fick gå med bud, och den uslingen blandade ihop våra namn. Det var en annan av oss som fick betala med livet när danskarna kom. En sorglig historia”, sa han och lyfte sin hatt. Lovisa tänkte med ens på att någon annan drabbats av den oändliga sorg hon själv nyss känt. Men hon kunde inte hjälpa sin egen lättnad över att ha sin man hemma. Framtiden för familjen, liksom kärleken var räddad. Familjen var samlad och de hade skänkts julelycka.
- publicerad i Arvika Nyheter julen 2007
