fredag 1 april 2011
lördag 19 februari 2011
Vi minns vår Worker Boy
Han kom till oss i oktober för två och ett halvt år sedan, en livlig och underbart söt liten valp. TheLook Quickly Worker, vi valde att kalla honom Boy, eller Worker Boy. Och det var precis vad han var, en riktigt energisk och arbetsfull liten kille. Det dröjde inte länge förrän den lilla valpen visade intresse för att valla får. En riktig tuffing som vågade stå upp mot elaka tackor och bångstyriga baggar, samtidigt som han var en så go och mysig familjehund som kunde ligga i soffan och slappna av. Worker Boy var en levnadsglad hund som alltid var full av energi.
Han svarade oerhört snabbt på vallträningen, och redan som 1-åring kunde han titulera sig Godkänd vallhund. Och kanske var det för att hans liv inte skulle vara i längre än två och ett halvt år som han var så hungrig på livet, så ivrig att lära och så levnadsglad och kärleksfull. Han älskade att leka med barnen, Kaylie (vår BC tik), att få springa fritt på gården och att dagligen få valla får.
Igår kväll fick han somna in för gott. Efter att i tre dygn ha kämpat mot sitt eget immunförsvar som bröt ner de röda blodkropparna tog vi beslutet. Han svarade inte på behandling och blodtransfusionerna som gavs honom var bara livsuppehållande. Han var så trött och jag såg i hans ögon att han inte ville mer. Nu har han det bra i hundhimlen. Vi saknar dig Boy...
På maskjakt
Worker Boy med mamma Jean
I fårhagen i Äppelbo
Vinterträning 2010
Vintervallning 2011
Worker Boy älskade att åka med i traktorn
Tack för två fina år tillsammans med dig. Dit liv blev alldeles för kort, men jag tror du fick ett bra liv. Vi kommer aldrig att glömma dig.
tisdag 18 januari 2011
Eldiga vinterfjäll
Vägen till Jämtlandsfjällen. Flera timmar i bilen för att slutligen få se Åreskutan uppenbara sig i framrutan...Tidiga januariskymningar, en sol som kämpar sig över fjälltopparna i korta stunder, men så vackert att känslan egentligen bara kan upplevas. En eldig himmel mot vinterblå fjällsnö... skutan är nästan folktom och jag styr från pisten, ut i friheten bland snötäckt berg. Låter marken arbeta under skidorna, lättar då och då över bergets ojämnheter innan jag arbetar mig genom snö igen. Å njuter... kallt men så bedårande vackert.
onsdag 22 december 2010
En julnovell
Julelycka
~ en novell av Victoria Olsson ~
Mjölburken gapade tom emot henne. Endast dammrester av vetemjölet utblandat med den malda barken fanns kvar längs burkens insidor. Lovisa suckade, ställde tillbaka burken och gav sig istället ut för att hämta mer ved till spisen. Med vana steg gick hon mot skjulet, trots det kompakta mörker som rådde i den tidiga decembermorgonen kunde hon sina steg. Kylan bet i hennes kinder.
Det sprakade i spisen av granveden när små barnafötter tassade fram på de dragiga golvplankorna. Barnen pratade inte längre om att de var hungriga, men hon kunde tydligt se det i deras ögon. Maten var slut. Den magra grisen hade de blivit tvungna att nödslakta tidigt i höstas, och nu fanns endast skärvor kvar av det saltade köttet den lämnat efter sig. Lockelsen att ta av det hade blivit för stor, då sex hungrande barnamunnar, med kurrande magar suttit runt slagbordet och frågat efter en bit mat. Geten gav fortfarande några droppar mjölk varje dag, som hon kunde ysta ost av, men det var också allt. Vad för jul skulle det bli? Om två dagar förväntade sig barnen julmat, så de kunde slippa vara hungriga för en dag. Om bara Axel kunde komma hem, tänkte hon och förbannade tyst inom sig de högre makter som tagit hennes man ifrån dem.
Alla satt samlade runt bordet i köket, tyst tuggandes på de få brödkanter som fanns kvar, då de hörde ett dovt dunkande på ytterdörren. Storögt såg de upp varandra. Ingen sa något, men frågan stod skriven i ögonen på dem alla. Kunde det vara far?
En främmande man, klädd i Kronans kläder mötte Lovisa i dörröppningen. Hon såg ängsligt ner och rättade hastigt till den smutsiga kjolen, som var det enda plagg hon ägde.
”Lovisa Persson?”
Skrämt såg hon upp på honom igen, innan hon blygt nickade till svar. Den främmande mannen räckte över en matkorg fylld av korv, smör, en påse mjöl och en fårfiol. Lättnaden, som först sköljde över henne för att julen räddats, blandades snart med en omedelbar oro.
”Jag kommer med sorgebud”, deklarerade den högreste mannen.
Orden gick sakta in i hennes sinne. Hon behövde inte höra mer, hon förstod ändå, det som hon så länge befarat hade besannats. Känseln försvann, bara hjärtats bultande dån ekade i hennes kropp då kraften gick ur henne och hon signade ner mot golvet. Med ens kändes korgen med mat som ett hån. Konungens ivriga längtan efter mer land hade tagit hennes barns far ifrån dem, och som tack för det fick de lite mat.
Snart tittade barnens nyfikna ansikten fram från köket. De såg skrämt på mannen i dörröppningen.
”Är det du som är jultomten?”, frågade en av pojkarna, då han såg korgen fylld av julmat.
Hon vaknade med ett ryck. Kroppen var våt av svett och hennes andhämtning kraftig. De digitala siffrorna på klockradion visade på mitt i natten. Drömmen hade varit så klar, så tydlig. Den måste betyda något, tänkte hon och vände blicken mot andra sidan av sängen. Där sov han, den andra hälften av det trasiga förhållande som tärt på livet en tid. Med ens betydde deras fjuttiga tjafsande ingenting. De hade ju varandra, och två friska barn. Maria strök över hans nakna hud med handen, böjde sig fram och kysste hans sovande läppar. ”Jag älskar dig”, viskade hon i hans öra. Han sov.
Julen närmade sig med stormsteg. Kylskåpet var fyllt till bredden av julmat, och mellan pepparkaksbak och knäckkokande hade hon stressat runt på stan för att införskaffa barnens förväntningar. Lönen var för längesedan slut.
Dagen ägnades åt att skura och feja, allt för att julfriden skulle hinna infinna sig lagom till julafton. Men hela dagen, mellan dammsugarens brummande och Ajaxdoftande hinkar, malde nattens dröm i hennes inre. Den ville inte släppa greppet om henne. Var det materiella verkligen så viktigt att det var värt att leva på nudlar och snabbmakaroner tills nästa lön. De hade ju varandra. Blev de lyckligare av alla prylar, skulle äktenskapet fungera bättre bara för att det stod en enorm platteve i vardagsrummet. Skulle barnen älska dem mer bara för att de fick allt de pekade på. Skulle de njuta av maten som serverades i oätliga mängder. Med båda händerna runt den vattniga trasan tog Maria ett beslut. Hon vred aggressivt vattnet ur den, bara för att sekunden senare kasta den tillbaka i det grådassiga skurvattnet. Ivrigt rotade hon sedan igenom sin handväska. Hon fann dem allihop.
Maria slet presentpapperet av alla julklapparna innan hon stuvade in dem en efter en i bilen. Hon hade hittat alla kvitton, och bestämt sig för att lämna tillbaka varenda pryl. Hon hade inte sagt ett ord om det till Per, och tänkte inte göra det förrän på julafton heller. Bara en enda sak hade hon sparat, bara ändrat på datum och antal personer. Det hade inte varit några problem enligt stuguthyraren. I hemlighet förberedde hon allt.
Maria vaknade först av alla på julaftonsmorgon. Per hade grymtat lite kvällen innan, och frågat om de inte skulle ha någon julgran i år. Hon hade svalt sin irritation. För några dagar sedan skulle hon ha skrikit åt honom.
”Varför har du inte ordnat en själv då?”
Alla dessa måsten, som skulle vara på ett visst vis bara för att någon bestämt så, och som ställde till det i ett redan bräckligt förhållande. Men hon hade inte skrikit åt honom. Istället hade hon hemlighetsfullt skakat på huvudet och sagt.
”Du ska få se… du ska få se…”
Hon smög omkring i huset, fyllde bilen med mat, bar ut resväskor med kläder, som hon i hemlighet packat dagen innan. När allt var klart gick hon för att väcka två slumrande tonårsbarn och en utarbetad man.
Hon hade förväntat sig protester. Uppkäftiga kommentarer från barnen, och ett ”Va fan har du gjort”, från sin man. Visserligen hade det uppstått en märklig tystnad i bilen. Men då hon parkerat bilen utanför den ödsliga timmerstugan, belägen vid en sjö som var täckt av ett istäcke, utropades oförväntad glädje i bilen.
”Ska vi bo här… ska vi fira jul här? Det ser ju helt underbart ut. Har vi skridskor med oss?”
Detta kom att bli den bästa jul de någonsin tillbringat tillsammans. Ingen hade frågat efter julklappar. Kanske de trodde att de skulle få dem när de kom hem igen, men vad spelade de för roll, de hade fått julefrid tillsammans. De hade njutit av den goda julmaten, druckit glögg och käkat knäck och mandlar framför den öppna brasan. Bristen på media i stugan hade givit tillfälle för familjen att umgås på ett vis de inte gjort på många år, om någonsin. Hon och Per hade också känt den samhörighet, som en gång gjort att de två fastnat för varandra. De var plötsligt en lycklig familj igen. En lycklig familj som fann glädjen i att vara tillsammans. De hade fått en julklapp av tid och gemenskap, som de alla uppskattat. Långt efter midnatt somnade de alla i stugans mjuka sängar. Och Marias sömn fylldes åter av en dröm.
Julaftonen var sorgfylld i det fattiga torpet. Barnen åt sparsamt av maten de fått, med omsorg för att den skulle räcka ytterligare några dagar. De förstod lika väl som hon själv att de var illa ute. Inte en enda riksdal hade Kronan skänkt dem, trots att Axel tjänat dem i många år. Nu var de ställda åt sitt öde.
Lovisa tuggade på en bit rökt fårkött, men det tycktes bara växa i hennes mun. Hon hade klarat av svälten, och att göra det bästa för sina barn så länge som hon haft hoppet. Det hade givit henne kraft att orka, trots svåra tider. Men nu var hoppet borta. Axel skulle inte komma hem.
Lovisa hade tänt ett stearinljus på bordet för att göra det lite jultrevligt. Men hon insåg nu att inte ens barnen orkade uppskatta vare sig maten eller högtiden, trots att de hungrat i veckor. Hon reagerade inte när det åter en gång dunkade dovt på farstudörren. Barnen runt bordet såg frågande på varandra.
”Mor… mor, ska du inte se efter vem det är. Det kanske är hustomten som kommer för att bringa ljus i vårt dystra hus”, sa den förstfödde. Han var tio år, och kanske skulle de klara av situationen om han slutade skolan och började arbeta istället. Lovisa hade så gärna velat ge alla sina barn tillgång till skolan, men nu insåg hon att det inte skulle gå.
”Mor, det knackar…”
”Gå och se efter du”, sa hon utan att släppa en spricka i bordet med blicken. Hon pillade lite i den med nageln. Sådan hopplöshet hade hon aldrig tidigare känt. Och sorgen efter den man hon älskade var alldeles för tung att bära, men hon måste, för sina barns skull.
”Mor, det är far som har kommit.”
Utan att förstå vad sonen sa, fortsatte hon att studera slagbordets slitna yta.
”Se mor, du måste se.”
Hon reste sig långsamt från stolen för att se efter. I farstun blev hon stående att gapa. Omedvetet hade hon hört sonens ord, utan att förstå innebörden av dem. Men nu, nu stod hennes älskade Axel där. Hon skrek och hon grät medan hon kastade sig runt hans hals.
”Oh, gode gud, vi trodde slagfältet hade tagit ditt liv”, stammade hon fram mellan tårar och kyssar.
”Ja, ve och fasa, det var en pojke som fick gå med bud, och den uslingen blandade ihop våra namn. Det var en annan av oss som fick betala med livet när danskarna kom. En sorglig historia”, sa han och lyfte sin hatt. Lovisa tänkte med ens på att någon annan drabbats av den oändliga sorg hon själv nyss känt. Men hon kunde inte hjälpa sin egen lättnad över att ha sin man hemma. Framtiden för familjen, liksom kärleken var räddad. Familjen var samlad och de hade skänkts julelycka.
Det sprakade i spisen av granveden när små barnafötter tassade fram på de dragiga golvplankorna. Barnen pratade inte längre om att de var hungriga, men hon kunde tydligt se det i deras ögon. Maten var slut. Den magra grisen hade de blivit tvungna att nödslakta tidigt i höstas, och nu fanns endast skärvor kvar av det saltade köttet den lämnat efter sig. Lockelsen att ta av det hade blivit för stor, då sex hungrande barnamunnar, med kurrande magar suttit runt slagbordet och frågat efter en bit mat. Geten gav fortfarande några droppar mjölk varje dag, som hon kunde ysta ost av, men det var också allt. Vad för jul skulle det bli? Om två dagar förväntade sig barnen julmat, så de kunde slippa vara hungriga för en dag. Om bara Axel kunde komma hem, tänkte hon och förbannade tyst inom sig de högre makter som tagit hennes man ifrån dem.
Alla satt samlade runt bordet i köket, tyst tuggandes på de få brödkanter som fanns kvar, då de hörde ett dovt dunkande på ytterdörren. Storögt såg de upp varandra. Ingen sa något, men frågan stod skriven i ögonen på dem alla. Kunde det vara far?
En främmande man, klädd i Kronans kläder mötte Lovisa i dörröppningen. Hon såg ängsligt ner och rättade hastigt till den smutsiga kjolen, som var det enda plagg hon ägde.
”Lovisa Persson?”
Skrämt såg hon upp på honom igen, innan hon blygt nickade till svar. Den främmande mannen räckte över en matkorg fylld av korv, smör, en påse mjöl och en fårfiol. Lättnaden, som först sköljde över henne för att julen räddats, blandades snart med en omedelbar oro.
”Jag kommer med sorgebud”, deklarerade den högreste mannen.
Orden gick sakta in i hennes sinne. Hon behövde inte höra mer, hon förstod ändå, det som hon så länge befarat hade besannats. Känseln försvann, bara hjärtats bultande dån ekade i hennes kropp då kraften gick ur henne och hon signade ner mot golvet. Med ens kändes korgen med mat som ett hån. Konungens ivriga längtan efter mer land hade tagit hennes barns far ifrån dem, och som tack för det fick de lite mat.
Snart tittade barnens nyfikna ansikten fram från köket. De såg skrämt på mannen i dörröppningen.
”Är det du som är jultomten?”, frågade en av pojkarna, då han såg korgen fylld av julmat.
Hon vaknade med ett ryck. Kroppen var våt av svett och hennes andhämtning kraftig. De digitala siffrorna på klockradion visade på mitt i natten. Drömmen hade varit så klar, så tydlig. Den måste betyda något, tänkte hon och vände blicken mot andra sidan av sängen. Där sov han, den andra hälften av det trasiga förhållande som tärt på livet en tid. Med ens betydde deras fjuttiga tjafsande ingenting. De hade ju varandra, och två friska barn. Maria strök över hans nakna hud med handen, böjde sig fram och kysste hans sovande läppar. ”Jag älskar dig”, viskade hon i hans öra. Han sov.
Julen närmade sig med stormsteg. Kylskåpet var fyllt till bredden av julmat, och mellan pepparkaksbak och knäckkokande hade hon stressat runt på stan för att införskaffa barnens förväntningar. Lönen var för längesedan slut.
Dagen ägnades åt att skura och feja, allt för att julfriden skulle hinna infinna sig lagom till julafton. Men hela dagen, mellan dammsugarens brummande och Ajaxdoftande hinkar, malde nattens dröm i hennes inre. Den ville inte släppa greppet om henne. Var det materiella verkligen så viktigt att det var värt att leva på nudlar och snabbmakaroner tills nästa lön. De hade ju varandra. Blev de lyckligare av alla prylar, skulle äktenskapet fungera bättre bara för att det stod en enorm platteve i vardagsrummet. Skulle barnen älska dem mer bara för att de fick allt de pekade på. Skulle de njuta av maten som serverades i oätliga mängder. Med båda händerna runt den vattniga trasan tog Maria ett beslut. Hon vred aggressivt vattnet ur den, bara för att sekunden senare kasta den tillbaka i det grådassiga skurvattnet. Ivrigt rotade hon sedan igenom sin handväska. Hon fann dem allihop.
Maria slet presentpapperet av alla julklapparna innan hon stuvade in dem en efter en i bilen. Hon hade hittat alla kvitton, och bestämt sig för att lämna tillbaka varenda pryl. Hon hade inte sagt ett ord om det till Per, och tänkte inte göra det förrän på julafton heller. Bara en enda sak hade hon sparat, bara ändrat på datum och antal personer. Det hade inte varit några problem enligt stuguthyraren. I hemlighet förberedde hon allt.
Maria vaknade först av alla på julaftonsmorgon. Per hade grymtat lite kvällen innan, och frågat om de inte skulle ha någon julgran i år. Hon hade svalt sin irritation. För några dagar sedan skulle hon ha skrikit åt honom.
”Varför har du inte ordnat en själv då?”
Alla dessa måsten, som skulle vara på ett visst vis bara för att någon bestämt så, och som ställde till det i ett redan bräckligt förhållande. Men hon hade inte skrikit åt honom. Istället hade hon hemlighetsfullt skakat på huvudet och sagt.
”Du ska få se… du ska få se…”
Hon smög omkring i huset, fyllde bilen med mat, bar ut resväskor med kläder, som hon i hemlighet packat dagen innan. När allt var klart gick hon för att väcka två slumrande tonårsbarn och en utarbetad man.
Hon hade förväntat sig protester. Uppkäftiga kommentarer från barnen, och ett ”Va fan har du gjort”, från sin man. Visserligen hade det uppstått en märklig tystnad i bilen. Men då hon parkerat bilen utanför den ödsliga timmerstugan, belägen vid en sjö som var täckt av ett istäcke, utropades oförväntad glädje i bilen.
”Ska vi bo här… ska vi fira jul här? Det ser ju helt underbart ut. Har vi skridskor med oss?”
Detta kom att bli den bästa jul de någonsin tillbringat tillsammans. Ingen hade frågat efter julklappar. Kanske de trodde att de skulle få dem när de kom hem igen, men vad spelade de för roll, de hade fått julefrid tillsammans. De hade njutit av den goda julmaten, druckit glögg och käkat knäck och mandlar framför den öppna brasan. Bristen på media i stugan hade givit tillfälle för familjen att umgås på ett vis de inte gjort på många år, om någonsin. Hon och Per hade också känt den samhörighet, som en gång gjort att de två fastnat för varandra. De var plötsligt en lycklig familj igen. En lycklig familj som fann glädjen i att vara tillsammans. De hade fått en julklapp av tid och gemenskap, som de alla uppskattat. Långt efter midnatt somnade de alla i stugans mjuka sängar. Och Marias sömn fylldes åter av en dröm.
Julaftonen var sorgfylld i det fattiga torpet. Barnen åt sparsamt av maten de fått, med omsorg för att den skulle räcka ytterligare några dagar. De förstod lika väl som hon själv att de var illa ute. Inte en enda riksdal hade Kronan skänkt dem, trots att Axel tjänat dem i många år. Nu var de ställda åt sitt öde.
Lovisa tuggade på en bit rökt fårkött, men det tycktes bara växa i hennes mun. Hon hade klarat av svälten, och att göra det bästa för sina barn så länge som hon haft hoppet. Det hade givit henne kraft att orka, trots svåra tider. Men nu var hoppet borta. Axel skulle inte komma hem.
Lovisa hade tänt ett stearinljus på bordet för att göra det lite jultrevligt. Men hon insåg nu att inte ens barnen orkade uppskatta vare sig maten eller högtiden, trots att de hungrat i veckor. Hon reagerade inte när det åter en gång dunkade dovt på farstudörren. Barnen runt bordet såg frågande på varandra.
”Mor… mor, ska du inte se efter vem det är. Det kanske är hustomten som kommer för att bringa ljus i vårt dystra hus”, sa den förstfödde. Han var tio år, och kanske skulle de klara av situationen om han slutade skolan och började arbeta istället. Lovisa hade så gärna velat ge alla sina barn tillgång till skolan, men nu insåg hon att det inte skulle gå.
”Mor, det knackar…”
”Gå och se efter du”, sa hon utan att släppa en spricka i bordet med blicken. Hon pillade lite i den med nageln. Sådan hopplöshet hade hon aldrig tidigare känt. Och sorgen efter den man hon älskade var alldeles för tung att bära, men hon måste, för sina barns skull.
”Mor, det är far som har kommit.”
Utan att förstå vad sonen sa, fortsatte hon att studera slagbordets slitna yta.
”Se mor, du måste se.”
Hon reste sig långsamt från stolen för att se efter. I farstun blev hon stående att gapa. Omedvetet hade hon hört sonens ord, utan att förstå innebörden av dem. Men nu, nu stod hennes älskade Axel där. Hon skrek och hon grät medan hon kastade sig runt hans hals.
”Oh, gode gud, vi trodde slagfältet hade tagit ditt liv”, stammade hon fram mellan tårar och kyssar.
”Ja, ve och fasa, det var en pojke som fick gå med bud, och den uslingen blandade ihop våra namn. Det var en annan av oss som fick betala med livet när danskarna kom. En sorglig historia”, sa han och lyfte sin hatt. Lovisa tänkte med ens på att någon annan drabbats av den oändliga sorg hon själv nyss känt. Men hon kunde inte hjälpa sin egen lättnad över att ha sin man hemma. Framtiden för familjen, liksom kärleken var räddad. Familjen var samlad och de hade skänkts julelycka.
- publicerad i Arvika Nyheter julen 2007
tisdag 7 december 2010
Kär återförening
Bilresan började tidigt i morse… några timmar senare trånade branta berg utmed norska fjordar. Kastade mig ut i backen… det var en kär återförening med skidorna och orörd manchester som smekte stålkanterna.
Njöt av varenda skär, trots bitande kyla, tills solen sänkte sig bakom bergen…
fredag 3 december 2010
söndag 28 november 2010
fredag 26 november 2010
Karina Johanssons bloggturné
Bara en pärla av Karina Johansson från värmländska Sunne.
I samband med den värmländska bokmässan den 26-27 november på Värmlands museum debuterar Karina med sin spänningsroman Bara en pärla, som ges ut på Libra Artic Förlag. Karina kommer att finnas på plats under bokmässan för att signera sin bok. Hon är också en aktiv bloggare och den här veckan bloggturnerar hon bland värmländska bloggare. Idag gör Karina Johansson ett besök hos Ett skrivande lantliv.
"Det fanns inget rimligt svar på frågan vad Angelika gjort vid bryggan. Hon var livrädd för vatten och hade inte varit i närheten av sjön på många år.
Emma tror inte på det folk i bygden säger; att Angelika var deprimerad och att drunkningen var ett självmord. Angelika var ju strålande glad över att hon och Emma äntligen kunde ta semester, den första sedan de startade hobbyaffären för tre år sedan.
När Emma sedan finner den tavla som Angelika gömt i affären strax före sin död minns hon plötsligt hur uppjagad hon varit och hur undvikande hon svarat på frågor om den. Emma inser att något inte stämmer. Men hon verkar vara ensam om att tro att Angelika inte begick självmord."
Victoria frågar och Karina svarar:
Att debutera är stort… beskriv känslan, från dröm till verklighet.
Det är en märklig och blandad känsla som sträcker sig från härligt till väldigt otäckt. Härligt eftersom jag har drömt om det här i flera år men aldrig trott att det skulle bli verklighet och otäckt för att jag ger mig in i något jag aldrig gjort förut.
Du vill inte kalla din bok en deckare, vilken genre tillhör den?
Jag vet faktisk inte. Den handlar om ond bråd död, men jag har inte lagt fokus på en polisutredning utan på vad som driver folk till att utföra så hemska dåd som att mörda.
Skrivande människor har oftast ett begär att få ur sig sina texter, har du det och när upptäckte du det i så fall?
Jag jobbar som reporter på Sunnes lokaltidning Fryksdalsbygden och det var när jag våren 2005 fick uppdraget att skriva ett första april-skämt till tidningen. Det var första gången jag fick skriva helt fritt ur min fantasi. Det gav mig mersmak! Sen skrev jag också små historier och noveller när jag var barn och tonåring. Men under tjugo års tid skrev jag ingenting.
Var hittar du din inspiration och när skriver du som bäst?
Min bästa skrivtid är från tidig morgon fram till lunch. Idéerna, de kommer i princip alltid när jag är ute och går. Det har faktiskt hänt att jag kört fast men att det släppt när jag begett mig ut i elljusspåret.
När är skrivandet som roligast respektive mödosammast?
Roligast är när jag fått en idé och ska sätta mig och skriva ner den. Mödosammast är det när man har avslutat ett kapitel och ska börja ett nytt och inte har en aning om vad det ska handla om.
Vem är Karina och varför skriver hon?
Jag är 41 år, bor i ett hus i Sunne med sambo och katt. Förutom att skriva är mitt stora intresse att måla tavlor. Varför jag skriver? För att jag gillar att fly in i fantasin!
När får vi se fler böcker av dig?
Jag skriver på ytterligare ett par historier. Om de blir böcker återstår att se. Men man kan ju alltid hoppas!
Karina Johansson är inte bara författare utan också en fantastisk konstnär, som skildar
svensk allmoge och landskap.
I samband med den värmländska bokmässan den 26-27 november på Värmlands museum debuterar Karina med sin spänningsroman Bara en pärla, som ges ut på Libra Artic Förlag. Karina kommer att finnas på plats under bokmässan för att signera sin bok. Hon är också en aktiv bloggare och den här veckan bloggturnerar hon bland värmländska bloggare. Idag gör Karina Johansson ett besök hos Ett skrivande lantliv.
"Det fanns inget rimligt svar på frågan vad Angelika gjort vid bryggan. Hon var livrädd för vatten och hade inte varit i närheten av sjön på många år.
Emma tror inte på det folk i bygden säger; att Angelika var deprimerad och att drunkningen var ett självmord. Angelika var ju strålande glad över att hon och Emma äntligen kunde ta semester, den första sedan de startade hobbyaffären för tre år sedan.
När Emma sedan finner den tavla som Angelika gömt i affären strax före sin död minns hon plötsligt hur uppjagad hon varit och hur undvikande hon svarat på frågor om den. Emma inser att något inte stämmer. Men hon verkar vara ensam om att tro att Angelika inte begick självmord."
Victoria frågar och Karina svarar:
Att debutera är stort… beskriv känslan, från dröm till verklighet.Det är en märklig och blandad känsla som sträcker sig från härligt till väldigt otäckt. Härligt eftersom jag har drömt om det här i flera år men aldrig trott att det skulle bli verklighet och otäckt för att jag ger mig in i något jag aldrig gjort förut.
Du vill inte kalla din bok en deckare, vilken genre tillhör den?
Jag vet faktisk inte. Den handlar om ond bråd död, men jag har inte lagt fokus på en polisutredning utan på vad som driver folk till att utföra så hemska dåd som att mörda.
Skrivande människor har oftast ett begär att få ur sig sina texter, har du det och när upptäckte du det i så fall?
Jag jobbar som reporter på Sunnes lokaltidning Fryksdalsbygden och det var när jag våren 2005 fick uppdraget att skriva ett första april-skämt till tidningen. Det var första gången jag fick skriva helt fritt ur min fantasi. Det gav mig mersmak! Sen skrev jag också små historier och noveller när jag var barn och tonåring. Men under tjugo års tid skrev jag ingenting.
Var hittar du din inspiration och när skriver du som bäst?
Min bästa skrivtid är från tidig morgon fram till lunch. Idéerna, de kommer i princip alltid när jag är ute och går. Det har faktiskt hänt att jag kört fast men att det släppt när jag begett mig ut i elljusspåret.
När är skrivandet som roligast respektive mödosammast?
Roligast är när jag fått en idé och ska sätta mig och skriva ner den. Mödosammast är det när man har avslutat ett kapitel och ska börja ett nytt och inte har en aning om vad det ska handla om.
Vem är Karina och varför skriver hon?
Jag är 41 år, bor i ett hus i Sunne med sambo och katt. Förutom att skriva är mitt stora intresse att måla tavlor. Varför jag skriver? För att jag gillar att fly in i fantasin!
När får vi se fler böcker av dig?
Jag skriver på ytterligare ett par historier. Om de blir böcker återstår att se. Men man kan ju alltid hoppas!
Karina Johansson är inte bara författare utan också en fantastisk konstnär, som skildar
svensk allmoge och landskap.
torsdag 25 november 2010
Längtan
- bild från svd.seNu är längtan så stor och så nära... åker skidor om 1,5 vecka i de norska fjällen.
måndag 22 november 2010
Främmande vidder
En inspirationskälla… vilka texter… jag beundrar hans träffsäkra sätt att skriva… han träffar...
lördag 20 november 2010
Då glasen slagit ihop
- bild från skistar.com
Surfade och hittade denna underbara bild från igår. Längtar efter detta fantastiska ställe... men så snart champangeglasen klingat ihop efter tolvslaget återvänder vi till detta Sveriges underbaraste berg. Kylan och novembersnön bådar gott inför tidig skidstart på säsongen.
torsdag 18 november 2010
Idag kom dom
…mina nya Graningekängor, de gamla var utslitna och spruckna. Men nu står fötterna åter rustade för långa skogspromenader, fjällvinter och härliga långfärdskridskoturer… dessutom väntas vargavinter, och då vill man ju inte frysa om fötterna.
-bild från dn.seonsdag 17 november 2010
tisdag 16 november 2010
Novembersol
En vacker och frostig dag… och två hundar i väntan på att få arbeta i dagens sista solstrålar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)